modoff

Då var det dags för den sista hela dagen före det i morgon är dags att inleda återresan till snö, kyla och mörker. Söndagen i San Francisco har det varit på bästa väderhumör med cirka 25 grader och solsken utan ett moln i sikte. TV-vädret rapporterade att den välkända dimman i området kring San Francisco bukten lättade redan kl 9 på morgonen vilket är ovanligt tidigt för årstiden.



Var ute skapligt tidigt idag. USA har förresten nu även de gått över till vintertid. Tog en frukost på samma ställe som i går och fortsatte sedan med lite flanerande med omväxlande shopping efterhand som butikerna öppnade portarna (vissa 10 andra 11). Hedvigs, Ingeborgs och Johns beställningar är förstås viktigast och någon har ju just fyllt år som säkert förväntar sej en fin present eller två.



Efter shoppingen tog vi en sista tur till Guitar Center på vägen ut ur stan. Passade även på att vandra runt i Pacific Heights, en lika dyr som mysig stadsdel (skulle inte tveka en millisekund på ett erbjudande att bo där inte).





När vi kände oss färdiga bar det iväg i riktning norrut via Golden Gate-bron och sen vidare genom Marin county (komun), där bland andra namnkunniga person Sean Penn har sin brevlåda, på en väg som passerar ett fantastiskt naturskönt landskap med böljande gräsbevuxna kullar med dungar av bl.a. eucalyptusträd, ekar och cypresser med sikte pål Santa Rosa nära 10 mil från San Francisco.

Santa Rosa, en hyggligt stor stad (cirka 160,000 invånare) med en typisk Kalifornisk småstadskaraktär. Väldigt utbredd med få hus över tre våningar och ett litet film-pitoreskt centrum man gärna glömmer sig kvar i en lite längre stund. Vi gjorde vårt bästa att inte åka därifrån.

Vid det här laget var vi rejält fikasugna (varken mat eller dryck sedan frukosten) så flanerandet som inleddes efter att ha parkerat undan bilen fokuserade på att hitta något trevligt kaffé. Tog inte särskilt länge förrän vi hade beställt kaffe med en varsin bit blandbärs-paj. Var så trevlig stämning att vi blev kvar en rejäl stund innan vi strosade vidare.



Tanken var att vi skulle ta en "snabb" tur runt centrum och därefter köra ut till kusten för att åka tillbaka mot San Francisco kustvägen (California Highway 1)...kanske hitta något nytt fik på vägen :). Blev inte så, under rundvandringen snubblade vi över en ny (för oss) shopping mall där Elisabeth nog var tvungen att se om hon inte kunde hitta det där schampot hon planerat att men inte ännu köpa. Blev inte kvar så länge men efter en snabb (faktiskt snabb) tur i den lokala Barnes & Noble (kedja av bokaffärer som återfinns i var och varannan stad och samhälle i USA) så började det mörkna så smått. Hade felbedömt tiden lite.



Tanken hade varit att vi skulle hinna ut till kusten och tillbaka med lite marginal innan det blev svart ute men eftersom USA bytt till vintertid under föregående natt så började det mörkna redan klockan kvart över sex istället för sju som vi tänkt det. Blev att ta samma väg tillbaka som vi kom. Men allt ser ju annorlunda ut i motsatt riktning motorvägen går ju som sagt genom ett område det inte precis gör ont i ögonen att titta på. Såg t.o.m. lite hjortar vid sidan av vägen (väldigt nära, så vi var glada att vi inte landade någon av dem på motorhuven).

Tillbaka i stan vid halv åtta och hade en halvtimmer senare parkerat bilen efter lite sista "bil-sightseeing" runt "downtown S.F.", inklusive Fisherman´s Wharf, stans största turistfälla längs hamngatan (Marina Boulevard) med utsikt mot Alcatraz Snabbt upp på hotellrummet för att dumpa degens shoppingbyte (inte så mycket som det kanske låter på alla referenser till vårt shoppande) och ut för att jaga upp lite annan mat än fika den här gången. Var lite lata (säg när vi inte är det). Mitt emot hotellet ligger en California Pizza Kitchen, som Elisabeth är väldigt förtjust i...Anders rynkar inte direkt på näsan åt dem han heller.

Njöt i det längsta av en varsin Pizza och ett glas vin innan vi med tunga steg återvände till vårt hotellrum för att blogga och gå och lägga oss så sent som möjligt (Får ju sova på planet i morgon).

Har planerat att stiga upp med tuppen i morgon för att ta en snabb frukost följt av en sista stadsvandring innan det till sist bär iväg ut till flygplatsen framåt ett-tiden. Flighten går 15:25 och med tanke på att det är utrikesflygning med den sega och tidskrävande säkerhetskontroll det innebär så är det bästa att vara där i god tid.

Det sista för den här resan. Hoppas vår resejournal varit någon till nöje. Vi ses!

Anders / Elisabeth

Lördagkväll i San Francisco och vi har varit igång sedan halv åtta i fredags morse (minus 3 timmar tidsskillnad mellan Hawaii och USAs västkust).



Efter frukosten i fredags lastade vi in packningen i bilen och för att köra upp till Kahului (Maui:s största lilla stad och plats för den flyplats från vilken vi skulle flyga tillbaka till Oahu). Tog emot men dags att börja återresan till "verkligheten". Men paradisöarna lär ju finnas kvar ett tag så det är väl bara att börja att planera för ett återbesök någon gång i framtiden.

Bilfärden till Khualui gick utmärkt om än kanske lite väl snabbt men hellre det än missöden med panik för att missa flyget. Kryssade runt lite med bilen för att känna av staden innan vi stannade till i Kahului:s nyaste shoppingmall. Ett besök på Jamba Juice för något läskande att dricka, lite fönstershopping och sedan iväg till flyget. Innan vi gick igenom säkerhetskontrollen hade vi en var sin lokalt bryggd öl (Longboard Ale) att göra slut på. Drack för säkerhets skull a´la amerikana, dvs. med alkoholen gömd i påse så vi inte skulle bli arresterade för förargelseväckande beteende eller något ditåt.



Det var samma typ av flygplan som tog oss till ön som skulle flyga oss tillbaka till Oahu. Den här gången gjorde vi en mellanlanding på grann-ön Molokai. Efter att ha landat och släppt av de passagerare som skulle hit kom den kvinnliga piloten ut för en pratstund med oss som satt kvar. Frågade lite nyfiket var var vi kom ifrån och vad vi hade gjort på semestern. Själv hade hon före sin anställning som "flygbusschaufför" varit helikopterpilot i försvaret stationerad i Tyskland och där varit en lycklig ägare till ite mindre än två olika Volvo-bilar.

Väl tillbaka på Oahu och i Honolulu så var tanken att vi skulle försöka hitta på något bättre än att sitta på flygplatsen alla sju timmar tills det var dags att borda flyget till San Francisco. Blev inte mycket av den saken. Bestämde oss för att det inte var värt kostnaden eller jäktet att lämna flygplatsen utan stannade kvar.



Flygplatsen är ganska trevligt byggd med mycket öppna gångar och hallar (öppna i form av stora fönsterlösa öppningar i väggarna för den lätta bris som ofta svalkar öarna) och har tillräckligt med matställen som serverar hamburgare, asiatisktm italienskt, pubmat, och naturligtvis även kaffe (med glass för den som är intresserad av sån´t) så man överlever. Spenderade tiden med att äta strosa, njuta av värmen (öppna fönstergluggar gör att man på sina ställen får upplevelsen av att man sitter utomhus), läsa och vips var det dags att borda planet till San Francisco. För nyfikna kan vi meddela att vi han med att besöka både Pizza Hut, Cold Stone och Starbucks.



Planet var fullt så ingen plats att breda ut sig för sovstunden mellan Honolulu och S.F.. Tacksamt nog var det gott om plats för benen på det här planet men tyvärr var jag nog lite för lättklädd för klimatet. Jag hade min nyinköpta klänning i vilken det blev skapligt kallt (trots filt) och dessutom gick mitt säte inte att luta bakåt, så det blev inte mycket sova på resan.



När vi vid halv åttatiden lokal tid landade i San Francisco var det tät dimma och temperaturen var väl så där 10 grader. Fick relativt snabbt vårt bagage och tog sedan tunnelbanan in till centrum där vi bokat hotellrum. Medpassagerare hade täckjacka och läderstövlar och skrattade lite åt oss där vi satt i flip-flop och bara ben. Som tur var hade vi fått fram var sin tröja ur resväskan men det var ganska kyligt i alla fall.



Var vid hotellet redan vid niotiden. Eftersom det inte gjorde några incheckningar före två på eftermiddagen lämnade vi in bagaget för förvaring och gick ut på stan för att äta frukost, kaffe respektive thé och kalkon.ost.avokado macka på färskbakat bröd. Sedan började shoppingen på allvar. Det var nu vi skulle handla de saker vi planerat.

Blev en tuff övning på nära fem timmar med cirka hälften av prylarna inhandlade. Avslutade med kaffe och äppelpaj på Mel's,

Efter incheckning och lite tvagning medelst tandborstning letade vi oss åter ned till tunnelbanan för att åka tillbaka till flygplatsen...nej, inte för att flyga utan för att hämta ut en bil (tog inte ut den på morgonen för att spara en dygnshyra). Allt gick snabbt och smärtfritt och vi var på gång i eget fordon redan vid halv femtiden. Bestämde oss för att åka en tur söder ut och besöka Ingeborgs gamla kvarter, dvs. Redwood City.

Först skulle vi ta en tur förbi Whole Foods och därefter Safeway, båda livsmedelsaffärer. Den första är specialicerad på ekoligiskt odlad och (om man kan säga så) producerad mat (inga gifter, färgämnen i sånt skräp man helst vill vara utan). Dessutom har man en stor avdelning med gourmetmat och färdiglagade delikatessersom kan få det att vattnas i munnen oavsett när man åt senast. För vår del blev det mest ögonfest då vi begränsade inköpet till en varsin mangojuice.



Tvärs över gata ligger Safeway, en matbutik av det mera traditionella slaget men ändå med mycket läckerheter att erbjuda. Vi letade egentligen inte efter något annat än Arm & Hammer:s ant-ipersperant som har blivit något av succé i familjen med beställning av inköp av den varan var gång någon av oss gör en USA-resa, finns helt enkelt ingen bättre anti-persperant och dessutom den minst ogiftiga av den alla baserad på vanlig natriumbikarbonat som den är (baksoda).

Efter att även tagit ut lite pengar i bankomat bestämde vi att vi skulle se om vi kunde hitta huset där Ingeborgs värdfamilj som au-pair bor. Började mörkna och amerikanska villaområden är mer än måttligt upplysta vilket gjorde det lite svårletat. Men vi kom ihåg gatunamn och Elisabeth blev efterhand ganska säker på vilket nummer huset har. -Men här måste det vara...det där är nog barnen som står utklädda och beredda att gå på bjud-eller-bus (trick or treat). -Hmm, tror du verkligen det, var inte deras hus näst sist före korsningen? Ett varv till. -Jo det måste vara dem! Åker förbi en andra gång. -Ska vi inte stanna? -Ska vi? -Ja, det kan vi väl göra? Ett varv till och tredje gången förbi stannar vi till och parkerar vid trottoarkanten. Jodå, det var dem som stod där och Shannon. Vi kunde se Zack genom köksfönstret.

Blev ett kort men skoj möte. Barnen är sig precis lika. Lia nästan helt oförändrad medan lilla Annalis naturligtvis är påtagligt större nu som tre istället för två år då vi sågs förra sommaren (2008). Vi aböjde en inbjudan med ursäkt att vi var trötta och behövde åka tillbaka till hotellet och få lite sömn efter ett och ett halvt dygn på resande fot. Dessutom var gänget på väg ut för att göra Halloween-tur i grannskapet.

Åkte och tog en snabb hamburgare och därefter raka spåret tillbaka till hotellet inne i San Francisco, dryga 4 mil norr om Redwood City. I morgon ska vi efter en tur till Guitar Center åka ut på landet.

(John, kan du skicka länkarna på kläderna på A&F du var intresserad av? Kommer inte åt dem från Elisabeths dator. Skype chattar ligger lagrade lokalt på den dator där man var inloggad under en chat-session.)

 

Sista hela dagen på Maui, hur utnyttjar man den maximalt? I vårt fall blev svaret mera snorkling. Vi åkte norr ut igen för att testa korallreven i ytterligare vik, Makuleia Bay (Makuleia bukten). Tyvärr gjorde inte Stilla Havet inte direkt skäl för namnet idag. Det gungade ganska bra så jag fick nog efter första omgången. Vatten i snorkeln och nära att bli uppspolad på några klippor gjorde att det inte kändes så viktigt att sticka ut en omgång till.

 

Anders däremot är ju den tuffa av oss så han tog en omgång till. Precis när han hade kommit in efter sin andra tur blev han tillfrågad av ett äldre par om var det var bäst att snorkla i viken. De var på väg i men just när de skulle i så kom några jättevågor och slog omkull mannen och slet cyklopet och snorkeln ur händerna på kvinnan. Det gick bra förstås men cyklopet och snorkeln återfanns inte trots att Anders hjälpte till att leta efter det. Så kan det gå...

 

Efter en glass på Dairy Queen (mejeridrottningen) och en kaffe från Starbucks tyckte jag det var det dags att köpa en Hawaii-klänning. Hög tid eller hur?? Man vill ju vara snygg!!

 

 

Efter ett besök i närmaste matbutik för att köpa lite dryck bar det av hemåt för att duscha och ta på nya klänningen innan det var dags för en sista kvällstur i Lahaina centrum. Ikväll skulle vi testa en restaurang vi blev rekommenderade när vi kom av hotellet vi bor på...eller snarare fick en rabattkupong $25 vi inte utnyttjat. Egentligen ett så kallat Steakhouse, dvs en restaurang som specialiserar sig på stora biffar. Inget vi kände oss särskilt lockade av  utan beställde i Catch of the Day (dagens fångst) och blev serverade svärdfisk på en bädd av grön sparris och sås av majssmör och någon slags vinägrett. Troligtvis en av de smakligaste måltider jag ätit (Anders placerade den bland topp 10 för sin del). Precis lagom grillad för att vara färdig men fortfarande saftig.

 

 

Nu är vi då tillbaka på hotellrummet och det är dags att packa hur gärna vi försökt att ignorerade den saken. Vi har ambition att försöka komma iväg tidigt i morgon. Eventuellt blir det en snabb tur till centrum för att se om vi kan få kontakt med den sandalmakaren vi sedan vi hittade hans butik har försökt att bevaka när den skulle kunna vara öppen (öppettider är inte annonserade i butiken skylt eller dörr). Därefter kör vi upp til Kahului för att se över öns "huvudstad" innan vi lömnar tillbaka bilen vid tvåtiden för att flyga tillbaka till Oahu.

 

Planet ska landa på Oahu 15:30 efter vilket vi har åtta timmar till flighten tillbaka till San Francisco avgår. Tanken är att vi tar vår dygnssömn på planet och är utvilade för en lördag vars första del är vikt för shopping. Sedan är tanken att vi hämtar ut en hyrbil för att tillbringa söndagen på landet norr om San Francisco. På måndag eftermiddag...eller snarare kväll bär det av mot kallare nejder igen...brrrrr.

 

Idag har vi verkligen inte latat oss alls!! Vi var uppe i ottan som vanligt och efter frukost och diverse skypande med föräldrar stack vi väg för att snorkla som nästan har blivit vårt jobb. Varje dag i ur och skur...

 

Vi åkte norr ut på den västra sidan av ön men inte så långt som igår. Härlig sandstrand och det visade sej att revet började två steg från knädjupt vatten. Nästan för nära faktiskt. Vi började åt höger och där fanns massor av fiska av alla möjliga sorter bl a en ål eller muräna som den visst kallas. Andra turen blev naturligt åt andra hållet, mycket fiskar även där och faktiskt  så såg vi sköldpaddor också; två stycken. Riktiga bjässar båda två.

 

 

Vi blev riktigt fikasugna så vi åkte iväg för att fika lite. Vi valde samma ställe som igår för där hade de så gott kaffe. Idag blev det med en ananaskaka med nötter, smarrigt!!

 

 

Vi kom hem ganska tidigt för vi hade bestämt att vi skulle gå ner till vår närmaste strand och kolla läget.

 

 

En kokosnöt hade flutit iland och det fanns en hel del surfare i vattnet. Ett stort kryssninsfartyg låg ute på rädden också.

 

Vi skulle bevittna solnedgången också och då gäller det att man förbereder ser tidigt. Höll på att missa den för den gick ner i ett moln och var därmed borta flera minuter innan det enligt tidtabellen. Vi var inne i en butik som sålde t-shirts med den där Hawaiifisken ni fick läsa om igår och expediten instruerade Anders i hur man uttalar namnet. Vips var solen borta och vi fick kasta oss ut för att se när den försvann ner i molnet. T-shirt får inhandlas imorgon.

 

 

En plan vi haft sen vi åkte hemifrån var att testa en drink som tydligen gäller på Hawaii; Mai Tai heter den och innehåller rom, Cointreau, Amarettolikör, apelsinjuice, limejuice och röd grenadine. Det var gott.

 

 

Några inhopp i den stora mängd gallerier hann vi med i kväll också. Helt otroliga konstverk kan man se här. De ställen vi har facinerats av idag var ett galleri som visade foton framarbetade av en konstnär vid namn Thomas Barbéy. Nyfikna kan titta på denna länk http://www.thomasbarbey.net/

 

Tidigare under veckan har vi tittat i ett galleri på en konstnär som heter Vladimir Kush http://www.vladimirkush.com/home.php och ett annat galleri som hade konstverk av kända rock och popartister. http://www.celebrityfineart.com/

 

Inte så mycket nytt att komma med idag (ännu en latdag i Paradiset). Kom oss iväg lite tidigare för att leta upp något nytt kombinerat bad och dykställe på nordöstra delen av Maui. Det innebär en vänstersväng upp på landsväg nummer 30 när man lämnar Lahaina (istället för högersväng som när man vill åka till Kahului för att komma till flygplatsen eller den beach där vi spanade på sköldpaddor igår).

Åkte så långt det gick innan vi vände för att välja ut en plats av de vi sett på vägen. Går att fortsätta tills man även den vägen till sist hamnar i Kahului. Men av någon anledning vi inte lyckats lista ut ännu är en del av sträckan bortom den plats där vi vände endast tillåten för lokalbefolkningen, försäkringen på hyrbilen är ogiltig om man råkar ut för något i det området.

Valde att stanna vid Honolua Bay. Bra val, inte för att sola men för snorkling. Stranden är beströdd med en blandning av lavastenar (ganska vassa) och vanlig havspolerad gråsten. Samma sak med första delen av havsbotten. Stranden utgör avslutningen på en för tillfället uttorkad flodfåra omgiven av höga berg beklädda med en tät djungelliknande vegetation. Just där vi parkerade (enda alternativet) dominerade en trädart som bär någon form av blåbärsliknande frukt stor som ett körsbär som pepprat bilen under tiden vi var vid stranden så vindrutan var alldeles  blåröd.



Redan ett trettiootal personer på plats som alla var där i samma syfte som oss, dvs. för att snorkla. Efter att delen närmast stranden väckt en viss tveksamhet. Som vilken stenbotten som helst i en svensk sjö, troligtvis p.g.a. flodutloppet som gör vattnet lite sötare i den delen av bukten. Behövde bara simma ett tjugotal meter ut för att bottenlandskapet övergick från algbeklädd sten till korall. Ytterligare lite längre ut eller snarare bort då vi följde kustlinjen kanske högst hundra meter ut från stranden övergick det tidigare  lite småbuckliga landskapet i rena Grand Canyon. Kanske inte riktigt men väldigt kuperat med djupa dalgångar där både den ena och den andra märkliga "varelsen" säkert gömde sig. Vi höll oss mest till ytan.



Själv såg jag bara en vag skugga av någon sköldpadda den här gången men Elisabeth hade studerat den på nära håll en lång stund när hon försökte fånga min uppmärksamhet på den. Men gissa om vi såg en massa annat liv på revet. Fiskar i alla storlekar och färger i en miljö i ständig förändring. Firren på bilden hater Humuhumunukunukuapua'a eller Huma om man vill förenkla, Hawaiis delstatsfisk.

Förutom att revet i sig nog är det mest bildsköna av dem vi sett hitintills så är en  fördel att det inte inhyser så många  sjöborrar (de där runda nåldynorna man inte vill sätta en for i). Bukten lär även vara välbesökt av delfiner men dessvärre inte idag. Vi var i vilket fall nöjda med att ha valt att stanna just här.

En liten märklig egenskap med området närmast bukten är att det är tomtmark för en familj som bl.a. håller sig med höns och tuppar så skogen innanför stranden är full av galande tuppar som jag kan påstå gav ett litet overkligt intryck innan vi kom fram till stranden och kunde konstatera var de kom ifrån.

Efter stranden var det fikadags och vi lyckades leta upp ett litet ställe som erbjöd färskbryggt Ka'anapali Peaberry-kaffe. Otroligt mustigt (och perfekt till lite mjuk banankaka).

Efter att ha tankat och tvättat av vindrutan åkte vi för att ta en titt på den lokala "mallen" [mål] (shoppingcenter av typen Ikano och Linden...fast större förstås). Blev inget shoppande. Mest samma butiker vi redan sett i ett flertal varianter med badkläder, T-shirts, surbrädor och annan vattenutrustningen, lokalt "konsthantverk" (krams i mina ögon), juvelerare och alla typer av snabbmatställen. Blev en Frappucino (kall kaffedryck) på Starbucks innan vi till sist gick till Safeways för att fylla på förrådet av bagels, juice och frukt.

Jah, det var dagen före dagen före dagen före dagen det är dags att lämna Maui och Hawaii-öarna. Har gått fort, alldeles för fort. Funderar på om vi inte ändå ska stanna till efter Elisabeth fyllt sina femtio. Är ju inte så långt kvar. Kanskw vi kan ta jobba med att plocka ananas, kaffe eller något. Säg den njutning som varar i evighet. Är väl bara att bita ihop och återvända till vardagen med er andra. Jodå, vi är helt medvetna om att vi är mer än privilegierade, mer än medvetna ;)

Gårdagen rundades av med lite uppståndelse när Elisabeth upptäckte att vårt badrum var föremål för en myrinvasion. Receptionen stänger för dagen klockan 22:00, klockan var 22:15. Återstår att ringa vaktbolaget som står angivet som kontakt utanför kontorstid. En kort stund senare dyker en uniformerad man i övre femtioårs åldern upp utrustad med något anti-myrmedel. Tog livet av merparten så vi kunde sova utan att bekymra oss om att vakna i en myrstack.

Vaknade vid halvåtta tiden (blir lite senare för var dag och är nog snart helt tidsomställda). Ännu en dag i lathetens tecken. Elisabeth hade surfat fram lite information om vart vi kunde hitta bra mål för snorkling och chans att stöta på havssköldpaddor. Efter sedvanlig frukost på bagels och frukt var vi iväg vid tiotiden med sikte på Makalua Beach. En lite avsides strand i förlängningen av platsen där vägen längs den sydöstra delen av ön slutar.

Inget super-väder idag...eller med svenska mått var det riktigt kanon-väder men med Hawaii-mått drog en växlande molnighet ned betyget en del. Som tur är blir det inte kallt när solen går i moln och har även fördel att vi kunde tillbringa en längre tid vid stranden. Varvade med att läsa och snorkla. Fantastiska rev endast hundra meter ifrån stranden. Ganska mycket sjöborrar (taggiga levande brunsvarta bollar) så det gällde att akta fossingarna.

Hade hållit på och beundrat marinlivet i kanske en kvart när jag av någon anledning bestämde mig för att göra en snabb 18+ graders vändning och hamnar nästan nos mot nos med den största sköldpaddan vi hittills sett. Gissar att den var cirka en och en halv meter mellan nos och svansknopp och seglade förbi en meter under mig. Följa den med blicken och låg där i några minuter innan jag bestämde mig för att vända tillbaka åt det håll jag varit på väg när vi stötte ihop och stirrar plötsligt en hälften så stort exemplar i ansiktet en armslängd ifrån mig. Helt otroligt. Kunde sedan följa dem båda under en kvart medan de simmade runt och betade (eller vad det nu det heter när havssköldpaddor äter grönsaker som växer på revet).



En annan häftig upplevelse är när man simmar och tittar på allt som händer på revet och plötsligt upptäcker att man är omgiven av följeslagare i form av ett stort stim gul-vit-svart randiga cirka 10 cm långa firrar (nej, inte abborrar). Hade även turen att få se en halvmeter stor bläckfisk som retades av en lika stor fisk. Gjorde sitt bästa att fly undan och kamouflera sig.



Tiden går fort när man har roligt. Vid femtiden packade vi ihop oss för att dra oss hemåt. Tog den lite långsammare kust vägen tillbaka till Lahaina (eller i vilket fall halvvägs till den avsmalnade delen där öns västra del möter den östra. Stannade på vägen för att stilla hungern med lite Kona-kaffe och kaffekaka (ungefär som mjuk pepparkaka).



Kom hem och upptäckte att resterna efter myrkriget igår kväll fortfarande inte var bortstädat (myrlik över allt i badrummet) trots att vakten lovat att lämna meddelande till städpersonalen. Har ringt och fått löfte om en ordentlig städning i morgon bitti (ingen lust att få hit en städarmé mitt i duschbestyren innan vi tänkte ta en sväng ned till Lahainas hamn som kvällsutflykt (och för att stoppa i oss en hamburgare eller något).

Vägen till Hana är nu avklarad. Efter frukost idag så gjorde vi resan alla måste göra som besöker Maui i alla fall om man tror på vad som står i resebroschyrerna. Själva vägen börjar vid Kahului där vi landade i fredags så först åkte vi dit. Sen bar det iväg österut. Det var verkligen en fantastisk resa om man gillar fina utsikter, hårnålskurvor och små vattenfall och det gör man ju, eller hur?!! Nästan 10 mil där högsta hastighet var 50 km/timma. Väldigt smalt var det också med frekventa en-filiga 50 meters avsnitt. Vägen till Hana fortsätter i teorin runt hela den östra delen av Maui men kräver bitvis fyrhjulsdrift för att ta sig fram, så väl framme i Hana (cirka 700 invånare) var det bara att vända och ta samma väg tillbaka.



Vi stannade till vid en strand för att äta vår medhavda matsäck bestående av var sin banan. Det var en häftig strand med röd sand och svarta lavastenar. Precis utanför låg en lite ö eller kanske snarare en jättestor sten med några palmer växande på toppen. En hel del stora fåglar svävade ovanför vilket gjorde att ön gav en lite kusligt intryck.



Lite längre bort på samma strand övergick den röda sanden och lavastenarna i vanlig sand. Stranden var avstängd i den bortre änden och vi var nyfikna på varför. Visade sig att det var ett område som gärna besöktes av Karibiska Munksälar som bara finns i vattnen runt Hawaii. 2008 fanns den bara 1200 individer så därav anledningen till att de vaktas så noga. För tillfället solbadade en hona med unge i bortre hörnet av stranden. Lånade en kikare av en tjej som som vaktade så ingen gick in och störde. Hon tipsade om en stig för att klättra upp så att man hamnade straxt ovanför sälarna så vi kunde se dem lite bättre. Helt fantastiskt!!



Vi fortsatte vår återresa och bestämde oss för att äta mat på Mamas Fish House (Mammas Fiskebod). En restaurang vi blivit rekommenderade av de två damerna vi träffade i hissen på hotellet i Waikiki. Ligger direkt efter en strand som är världsberömd för att vara ett eldorado för vindsurfing. Var en hel del vindsurfare ute där. Vilken hastighet de fick upp.!! Verkade helt livsfarligt!!

Restaurangen var trevlig om än lite väl exklusiv för vår del. Man körde fram till entrén med bilen och sen hoppade man ut och andra fick parkera bilen åt oss. Vi gled ner mot entrén där det var det tjusigt värre med fina tropiska blommor och annan grannlåt. Tur att vi var så tidiga så vi fick ett bord för trots att den var stor så strömmade det in folk hela tiden när vi var där.

Huset hade en något märklig konstruktion. En stålskelett som på något sätt hade fått ett bastliknande tak. Väggarna bestod av fönsterramar och lite sammanflätade grenar och skrot. Eftersom den var belägen på stranden så var det förstås öppet ut mot havet och fläktade sådär lagom i de nära 30-graderna.



Vi åt grillad tonfisk med potatismos gjort på sötpotatis och en god sås med champinjoner bl a. några sparris var också utplacerade på tallriken. Det var gott och vi blev mätta. Huset bjöd på färskbakat bröd och ett smakprov av en fantastiskt god redd buljong på pilgrimsmusslor och saffran. På Hawaiianska heter tonfisk ahi, bara så ni vet.

När vi käkat klart gick vi ut på stranden och insöp omgivningarna. Mellan strand och hav låg en naturlig lavapol. Men det började bli mörk nu fast klockan bara var 6 på kvällen så vi dröjde inte särskilt länge utan gick upp til parkeringen för att få bilen framkörd. Stod parkerad inte längre än 25 meter från oss så man kan tycka att vi skulle kunnat hämtat fram den själva men något med försäkringsansvar gjorde den saken omöjlig. Tror snarare att det handlade om att bevaka den dricks man förväntas ge i utbyte mot bilen när den är framkörd.

Konstigt vad man blir trött när det blir mörkt men det är väl bästa att vänja sej för vi inser ju vad som väntar oss när vi kommer hem. Fick bilen framkörd och vände näsorna "hemåt". Väl hemma käkade vi dessert bestående av kaffeglass. Det är mmm... så gott.

I morgon ska vi nog åka söder ut för att se om vi kan hitta några sköldpaddor igen. De är ju så häftiga!

...i vilket fall i vårt fall.

 

 

I går var vi på resande fot och sedan för trötta [slöa] för att göra något inlägg. Efter frukost lämnade vi tillbaka bilen och bokade hämtning med skyttelbussen till flygplatsen. Hade ett tag tänkt ta den till flygplatsen men beslutade till sist att vi skulle få problem med att få med oss allt bagage i en sedan inte större än en Volkswagen Golf.

 

 

Vi var ute vid flygplatsen redan kvart i tolv. Planet gick punktligt på utsatt tid halv två. En snabb flygning i en Saab 340-liknande historia på runt 35 minuter. Tjugo minuter. Mindre än en halvtimme senare hade vi packat in våra grejor och oss själva i en Ford från Hertz och var på väg mot Lahaina knappt  40 kilometer från Kahului, Mauis största stad. Nu är ju vare sig Maui eller Kahului några befolkningscentran med cirka 120.000 invånare på ön varav, drygt 20.000 har adress i Kahului.

 

Lahaina (cirka 10.000 invånare) är en gammal fiskeläge för valfångst. Faktum är att Lahaina betraktades som något av centrum för den globala valfångstindustrin som pågick under 1800-talet. Nu för tiden hittar man inga valfångstfartyg utan enbart fritidsbåtar i Lahainas hamn. Vi bor i ett lägenhetshotell några kvarter från det centrala hamnområdet.

 

 

Efter att ha handlat lite frukost och mellanmål att stoppa i kylen (Bagels, Philadelphia-ost, Kalkonskinka, Jordgubbssylt (till bageln), snabb-kaffe, Ananas, Bananer, Mango, Papaya, Planters torrostade jordnötter, Cashew-nötter, Blodgrapejuice och sist men inte minst...glass) gav vi oss ned till hamnområdet för att göra det alla andra turister gör framåt kvällen, promenerar längs hamnpromenaden, kikar i butiker och till sist väljer någon restaurang för att mätta magen.

 

Lahaina lär ha ett fyrtiotal butiker som är specialiserade på kostföremål, smycken, trähantverk, tavlor och annat. En del "skräp" (smaken är som baken) men en hel del av hög klass...och priser därefter (fat av Kona-trä [lokal hårdvirkesart] med inlägg av musselskal för 6000:-). Beskådade USAs största Banyan-träd som breder ut sig över 10.000 kvadrat meter. Ett märkligt träd som utvecklar luftrötter som skjuter ut som stöttor från dess grenar och efter hand tar form som nya stammar. Ser alltså ut som ett nätverk av träd som delar på grenarna med en mamma-stam i mitten, tjockast av dem alla.

 

Idag har vi bara latat oss (igen). Vi började med att käka frukost och sedan begav vi oss till stranden där vi nu var vågade nog att inte använda någon solskyddskräm, varför vi nu båda är ganska röda och har inhandlat lite dundermedel från Maui som skulle läka solsveda omedelbart enligt förpackningen. Hoppas det funkar (100% aloe).

 

Snorklingsutrustningen funkade här på Maui också. Vi var inte på ett sådant perfekt ställe som Hanauma Bay där vi snorklade på Oahu men det fanns en hel del fiskar här också. Hittar säkert bra ställen här också. Det finns ett spännande ställe har vi sett i broschyrerna men det kräver båt. Det är en vulkankrater en bit ut i vattnet där bara övre delen av kanterna sticker upp. Säkert helt perfekt för snorkling.

 

Vi fikade förstås ;) på ett ställe innan vi åkte hem och nu är det dax att sticka iväg för att kika på solnedgången om vi hinner. Den går ju ner så himla tidigt, redan vid sextiden, så vi kommer nog inte hinna.

Femtio, femma-nolla, fem gånger tio, ett halvt sekel en massa år av upplevelser, bra som dåliga, och en och annan lärdom har de väl också genererat. Idag räknas in till de bra, hela dagen eller nja kanske inte surfingen på förmiddagen. Om man inte har stor fest att planera och förbereda så vad gör man då? Surfar så klart!

 

 

Efter frukost med bacon och champinjon omelett och rostade bagels så packade vi för att gå till stranden och hyra surfingbräda. Singularis eftersom Elisabeth skulle fokusera på att få lite mera färg på huden. Dryga tio dollar för en två-timmars hyra av en bräda. Av med onödiga klädesplagg och plums i vattnet. Blåste lite mindre än tidigare dagar. Bra för att ta sig ut dit vågorna bröt men mindre bra för själva surfandet.

 

Väl ute där det kändes som vågorna var lagom "våldsamma" för en svensk amatör började kampen, dvs. kampen att försöka matcha placeringen av brädan med den plats där vågorna var surf-bara. På vägen ut hade solen gått i moln och regn hotade. Vattnet hade skiftat från sin vanligen turkosa färg till en mörkt grå-svart.

 

Hade hållit på en stund när jag då jag ligger och väntar på nästa våg känner något dras längs höger smalben. Som sandpapper ungefär. Vänder mig om och ser en mörk skugga glida förbi. Pulsen gick upp i max-fart och adrenalinet började pumpa. Strävt som sandpapper, kan bara vara en sak. 25 meter längre bort ser jag fenan för ett kort ögonblick bryta vattenytan. Den ser ut att hålla på att vända. Musklerna var på helspänn. Fenan bryter plötsligt ytan igen, nu inte mer en tio meter bort och med fart.

 

Kommer ihåg från tiden då vi bodde i Australien hur en 15-årig grabb klarade en attack genom att krypa ihop med benen uppdragna mot bröstet mellan sig och anfallaren för att göra en häftig från-spark mot mjukdelarna på magen just när den öppnat käftarna för att hugga (då ser de dessutom inget eftersom ett skyddande lock fälls för ögonen. Jag förbereder mig på samma sätt.........nääähhh, nu ljuger jag! Men det hade varit mera spännande att berätta än det som verkligen hände.

 

Surfa är skitsvårt och med halv-fjösiga vågor är det lika svårt som jag antar det är med rejäla vågor. Där låg jag och guppade och lyckades bara fånga två vågor som gav en någon sånär känsla av att surfa. Dessutom började det efter hand regna. Nu var vi ju på Hawaii så det innebar inte att det bli kallt. Dessutom var det enbart ett lätt strilande duggregn. Men det gick i vilket fall inte lättare att surfa.

 

En av rekommendationerna för att undvika att bli attackerad av fula fiskar med mycket tänder är att låta bli att surfa eller simma i mörkt oroligt vatten. Kanske ingen större risk i det här fallet, fem minuter efter att vattnet blivit mörkt och oroligt, men en bra ursäkt för att avbryta övningen tillsammans med det faktum att det började kännas kallt att ligga och guppa på vattenytan.

 

Väl iland bestämde vi oss för att det nog var dags för en bit födelsedagstårta. Klockan var ju nästan lunch, eller för att vara mera exakt 10:45. Vi packade ihop och gick mot Cheesecake Factory. En varsin bit cheesecake och massa kaffe senare var det dags att inleda nästa äventyr, Hanauma Bay. Det handlar om en vulkankrater fylld med havsvatten och en massa korallrev. Vi skulle ge oss på lite snorkling. För det behövs snorkelutrustning. Efter en stunds letande hittade vi en litet hål i väggen som sålde sådan. Grattis Anders!

 

 

Lite provande, hundrafemtio dollar fattigare och en tur tillbaka till hotellet för att packa strandväskan så var vi på väg.

 

 

Hanauma Bay är ett naturreservat cirka 20 km öster om Waikiki. Entrén till parken och parkeringsplatsen ligger på toppen av vulkanen. Efter en 9 minuter lång obligatorisk film som beskriver lite historia, djurliv och förhållningsregler så släpps man in. Snabbt ned till stranden och i vattnet (badkläderna var på redan från hotellet). Fixa lite med snorkel och band för cyklopet så var det dags för första titten under vattenytan.

 

För tjugo år sedan när jag senast var här hade jag ingen snorklingsutrustning och kommer ihåg att jag trots idoga försök inte såg mycket av vad som fanns under vattenytan utom att det var färggrant och mycket. Den här gången var det annat. Som att simma i ett saltvattensakvarium eller att vara med i en av Jacques Cousteaus dokumentärer. Det som gjorde det så mycket mera fantastiskt var att firrarna var helt orädda. Men så var vi ju naturligtvis inte de första gästerna vid revet...eller så beror det på att fiskar är ungefär lika intelligenta som telefonstolpar.

 

Kan man ju tro att födelsedagen hade nått sitt klimax, icke då. Den absoluta höjdpunkten, faktiskt en av de absoluta höjdpunkterna i mitt långa liv (en av de andra har ett namn som börjar på J, är en rackare på gitarr och lika förtjust i glass och paj som sin far), var när vi under flera minuter fick dela badvatten med en jättestor haj...nej jag menar havssköldpadda. Cirka en meter från nos till slutet på baklabbarna (eller vad det heter på en sådan). Simmade lugnt och betade något på korallen (kan aldrig ha provat cheesecake) som närmast inte mer än 2 meter från oss. Urhäftigt!

 

 

Vet inte hur länge vi flöt omkring i bukten och stirrade på alla konstigheter som simmade eller kröp förbi. Måste ha varit ett bra tag eftersom vi inte gick upp ur vattnet förrän vi börjat frysa. Då ska tilläggas att vattentempen är minst +25 grader.

 

Nu har vi duschat av oss sand och salt och ska straxt ge oss ut och förhoppningsvis avnjuta (kan man aldrig vara säker på) med något gott som kronan på födelsedagen. Blir nog något japanskt. Är lite trötta på allt jättemycket amerikanskt.

 

 

Då var det onsdag, dagarna flyger förbi. Idag var det dax för ett nytt försök att nå norra sidan av ön. Vet ni, det lyckades!!!

 

Ny dag på Oahu (den heter så den av Hawaii-öarna där Honolulu och Waikiki ligger). Idag hade vi bestämt att det var dags att hyra bil. Nu hade vi sett nog av omgivningarna på gångavstånd från hotellet. Har man åkt från andra sidan jordklotet känns det lite bortkastat att tillbringa all tid i en turistfälla som Waikiki. Då kunde vi nästan lika gärna åkt till spanska solkusten.

Blev till sist Sushi igår. Tyvärr inte helt lyckat. Det är ju i princip bara på McDonalds det alltid smakar på samma sätt oavsett vart i världen man äter. Sushi kan smaka väldigt olika på två olika restaurangen i samma stad. Var nog egentligen inget fel på den här. Bara lite väl stora köttbitar på väldigt små och lösa riskuddar. Den kombinationen tillsammans med en inte helt professionell pinnföring var inte helt lyckad. Helt enkelt svårt att få grepp om bitarna och nästan omöjligt efter att ha doppat dem i soja. Hmmm, men det gick och det smakade helt okay om än i lite stora portionsbitar (men vad är inte det i USA).



Kände vi fått nog av stranden för en dag och bestämde oss att istället ta bussen till Honolulu. I ärlighetens namn så är man redan i Honolulu när man är i Waikiki. Men nu var målet centrum (Downtown).

Packade oss iväg efter en frukost bestående av Thé, rostat bröd, några engelska fruktostkorvar (bacon för Elisabeths del) och en skål frukt på Denny's. Starten blev lite fördröjd av att vi stötte ihop med två amerikanskor som nyfiket undrade vart vi var ifrån. Efter att ha svarat Maui på frågan om vi planerade att besöka någon av de andra sex öarna som utgör ögruppen Hawaii (samtidigt som den största även den heter Hawaii) så berättade de allt en turist någonsin skulle vilja veta om Maui. De kom nämligen just därifrån och hade rekommendationer för det mesta. Fick telefonnummer och adress till ett lägenhetshotell som enligt deras utsago var mer än prisvärt och låg sådär bra lite vid sidan om. De mailade till sist adresser och telefonnummer till både det ena och andra från den ena kvinnans iPhone (den "telefondator" som kanske är mest inne just nu).



Till sist kom vi i vilket fall iväg och kunde 15 minuter senare hoppa på The Bus (engelska för "Bussen" och är vad lokaltrafiken heter här på ön), linje 2 till downtown Honolulu. Hoppade av en bit ifrån palatset . Just det palatset, Hawaii ade faktiskt en kungafamilj fram till 1893. Gick därefter och strosade runt i centrum för att sedan nosa upp ett bageri för en förmiddagsfika (tur att det finns fika). Som jag skrev häromdagen så är kaffet på Hawaii riktigt gott, dvs Kona-kaffe. Är tydligen bland det mest åtråvärda kaffet i världen som odlas på "den stora ön", Hawaii. Elisabeth åt en mandel-croissant medan jag åter igen nosade upp en cheesecake, världens minsta. Serverades i en glassmugg tillsammans med lite frukt.



Efter kaffet drog vi oss ned mot hamnen och Aloha-tornet (Aloha är väl kanske det mest välkända av alla ord i den Hawaiianska ordboken och betyder lite av varje men vanligast används som hälsningsfras i betydelsen "Hej" eller "Välkommen". Aloha-tornet ligger sedan 1926 nere vid vattnet vid den pir där de stora kryssningsfartygen lägger till (ska enligt uppgift fortfarande vara ett par tre i veckan). Tornet är 10 våningar högt och en suverän utsiktspunkt för att få lite grepp om omgivningarna. Vandrade sedan efter att en stund förundrat oss över alla färgranna och märkligt formade fiskar i hamnvattnet (faktiskt klart som...klart vatten) tillbaka in mot centrum.



Även om Honolulu är en på papperet relativt stor stad (närmare 400.000 i själva staden och dryga 900.000 i strostadsområdet) känns det som en långt mindre stad med ett ganska lugnt tempo. Märklig känsla där alla höga hus och stora avenyer talar tydligt visar att det är en stor stad men sååå tillbakalutad. Måste vara klimatet och ananasen...eller nå´t. Allt är väldit grönt där vissna blad på all växtlighet är så ovanligt att man nästan stannar upp om man råkar se något. Växtligheten är så bildskön, till och med träden, att man är beredd att svära på att den är konstgjord. Så ser det inte ut hemma i våra blomkrukor...



Efter att ha vandrat runt och insupit miljön några timmar med en tur i Hawaiis högsta domstol där vi fick oss en historielektion (kände vi behövde vara lite kulturella) så började vi leta upp en busshållplats för att ta oss tillbaka till Waikiki (cirka 4 km mellan centrum och Waikiki).



Käkade en hamburgare på Chili's när vi kom tillbaka till Waikiki. Löjligt stora portioner som ingen normal person med bästa vilja kan trycka i sig. Vi lämnade hälften och lovade att det skulle dröja med Hamburgare ett tag. Hemma på hotellet fixade vi en förlängningen av bokningen till fredag (ursprungligen hade vi tänkt checka ut i morgon men beslutade att det inte finns någon anledning att krångla med att byta). Tanken är ju att vi ska dra till Maui på fredag men har fått veta att "alla" vill dit när det är Halloween (vilket det är kommande helg) så kanske det blir svårt att få flygbiljetter. Så kanske vi får vänta tills måndag istället. Får se hur det blir med den saken.

Resten av dagen har vi tagit det lugnt med en varsin bok vid hotellpolen. Tänkte nu ta en sväng ut "på stan" för någon lättare kvällsförtäring, kanske lite fika, vem vet.

Då är vi äntligen här! Efter att i nära 20 år envist hävdat att jag (Anders) skulle återvända till Hawaii någon gång innan jag passerade femtiostrecket. Det var på håret, en knapp vecka kvar. Känner mig inte en dag äldre -eller kanske just en dag äldre- sedan jag var här första gången på hemresa från Australien våren 1990. Spännande att se hur mycket som förändrats. Borde ju hänt en del på 20 år.