modoff

Femtio, femma-nolla, fem gånger tio, ett halvt sekel en massa år av upplevelser, bra som dåliga, och en och annan lärdom har de väl också genererat. Idag räknas in till de bra, hela dagen eller nja kanske inte surfingen på förmiddagen. Om man inte har stor fest att planera och förbereda så vad gör man då? Surfar så klart!

 

 

Efter frukost med bacon och champinjon omelett och rostade bagels så packade vi för att gå till stranden och hyra surfingbräda. Singularis eftersom Elisabeth skulle fokusera på att få lite mera färg på huden. Dryga tio dollar för en två-timmars hyra av en bräda. Av med onödiga klädesplagg och plums i vattnet. Blåste lite mindre än tidigare dagar. Bra för att ta sig ut dit vågorna bröt men mindre bra för själva surfandet.

 

Väl ute där det kändes som vågorna var lagom "våldsamma" för en svensk amatör började kampen, dvs. kampen att försöka matcha placeringen av brädan med den plats där vågorna var surf-bara. På vägen ut hade solen gått i moln och regn hotade. Vattnet hade skiftat från sin vanligen turkosa färg till en mörkt grå-svart.

 

Hade hållit på en stund när jag då jag ligger och väntar på nästa våg känner något dras längs höger smalben. Som sandpapper ungefär. Vänder mig om och ser en mörk skugga glida förbi. Pulsen gick upp i max-fart och adrenalinet började pumpa. Strävt som sandpapper, kan bara vara en sak. 25 meter längre bort ser jag fenan för ett kort ögonblick bryta vattenytan. Den ser ut att hålla på att vända. Musklerna var på helspänn. Fenan bryter plötsligt ytan igen, nu inte mer en tio meter bort och med fart.

 

Kommer ihåg från tiden då vi bodde i Australien hur en 15-årig grabb klarade en attack genom att krypa ihop med benen uppdragna mot bröstet mellan sig och anfallaren för att göra en häftig från-spark mot mjukdelarna på magen just när den öppnat käftarna för att hugga (då ser de dessutom inget eftersom ett skyddande lock fälls för ögonen. Jag förbereder mig på samma sätt.........nääähhh, nu ljuger jag! Men det hade varit mera spännande att berätta än det som verkligen hände.

 

Surfa är skitsvårt och med halv-fjösiga vågor är det lika svårt som jag antar det är med rejäla vågor. Där låg jag och guppade och lyckades bara fånga två vågor som gav en någon sånär känsla av att surfa. Dessutom började det efter hand regna. Nu var vi ju på Hawaii så det innebar inte att det bli kallt. Dessutom var det enbart ett lätt strilande duggregn. Men det gick i vilket fall inte lättare att surfa.

 

En av rekommendationerna för att undvika att bli attackerad av fula fiskar med mycket tänder är att låta bli att surfa eller simma i mörkt oroligt vatten. Kanske ingen större risk i det här fallet, fem minuter efter att vattnet blivit mörkt och oroligt, men en bra ursäkt för att avbryta övningen tillsammans med det faktum att det började kännas kallt att ligga och guppa på vattenytan.

 

Väl iland bestämde vi oss för att det nog var dags för en bit födelsedagstårta. Klockan var ju nästan lunch, eller för att vara mera exakt 10:45. Vi packade ihop och gick mot Cheesecake Factory. En varsin bit cheesecake och massa kaffe senare var det dags att inleda nästa äventyr, Hanauma Bay. Det handlar om en vulkankrater fylld med havsvatten och en massa korallrev. Vi skulle ge oss på lite snorkling. För det behövs snorkelutrustning. Efter en stunds letande hittade vi en litet hål i väggen som sålde sådan. Grattis Anders!

 

 

Lite provande, hundrafemtio dollar fattigare och en tur tillbaka till hotellet för att packa strandväskan så var vi på väg.

 

 

Hanauma Bay är ett naturreservat cirka 20 km öster om Waikiki. Entrén till parken och parkeringsplatsen ligger på toppen av vulkanen. Efter en 9 minuter lång obligatorisk film som beskriver lite historia, djurliv och förhållningsregler så släpps man in. Snabbt ned till stranden och i vattnet (badkläderna var på redan från hotellet). Fixa lite med snorkel och band för cyklopet så var det dags för första titten under vattenytan.

 

För tjugo år sedan när jag senast var här hade jag ingen snorklingsutrustning och kommer ihåg att jag trots idoga försök inte såg mycket av vad som fanns under vattenytan utom att det var färggrant och mycket. Den här gången var det annat. Som att simma i ett saltvattensakvarium eller att vara med i en av Jacques Cousteaus dokumentärer. Det som gjorde det så mycket mera fantastiskt var att firrarna var helt orädda. Men så var vi ju naturligtvis inte de första gästerna vid revet...eller så beror det på att fiskar är ungefär lika intelligenta som telefonstolpar.

 

Kan man ju tro att födelsedagen hade nått sitt klimax, icke då. Den absoluta höjdpunkten, faktiskt en av de absoluta höjdpunkterna i mitt långa liv (en av de andra har ett namn som börjar på J, är en rackare på gitarr och lika förtjust i glass och paj som sin far), var när vi under flera minuter fick dela badvatten med en jättestor haj...nej jag menar havssköldpadda. Cirka en meter från nos till slutet på baklabbarna (eller vad det heter på en sådan). Simmade lugnt och betade något på korallen (kan aldrig ha provat cheesecake) som närmast inte mer än 2 meter från oss. Urhäftigt!

 

 

Vet inte hur länge vi flöt omkring i bukten och stirrade på alla konstigheter som simmade eller kröp förbi. Måste ha varit ett bra tag eftersom vi inte gick upp ur vattnet förrän vi börjat frysa. Då ska tilläggas att vattentempen är minst +25 grader.

 

Nu har vi duschat av oss sand och salt och ska straxt ge oss ut och förhoppningsvis avnjuta (kan man aldrig vara säker på) med något gott som kronan på födelsedagen. Blir nog något japanskt. Är lite trötta på allt jättemycket amerikanskt.