modoff

Vårt eget hotell för de närmaste fyra dagarna (Waikiki Parc Hotel) har inget att klaga på med just så välkomnande och vänlig personal man förväntar sig på Hawaii. Vi har inte mer än ett par hundra meter till närmaste strand. Det enda man skulle kunna hävda saknas skulle va den där ultimata havsutsikten från en skaplig balkong att "glassa" på.. Men om vi hänger armkrok från vår franska balkong kan vi faktiskt se en bit av den.

Efter frukosten i morse var det dags att kolla läget. Halv tio började vi gå längs den gata som i sin förlängning blir Waikikis strandpromenad, Kalákaua Avenue. Redan ganska mycket folk på trottoarerna och stränderna men ändå det där speciellt skönt tempot som är en del av det jag kommer ihåg från förra gången och lockade till att återvända.

Klimatet är sååå skööönt. Redan när vi kom ut från hotellet låg temperaturen säkert runt 25 (behöver inte skriva plus 25 eller hur...) för att sedan långsamt stiga mot runt 30 som max. Blåser under hela tiden en bris som tilltog under dagen och gör det hela bara skönt istället för svettigt.

Utmed stranden pågår olika aktiviteter, surfare som vaxar sina brädor, familjer som äter frukost, frisksportare som joggar, hundägare som motionerar sig själva och jycken och mycket mer tillsammans med diverse prov på lokalt hantverk. Elisabeth köpte en ...hmmm, någon slags blomma av palmblad som skulle pryda res/strand-väskan under dagen.

Man skulle kunna tro att det var någon lite späd kvinna som tillverkade dem men icke...

När vi till sist nått bortre änden av strandpromenaden, eller snarare vad vi bestämde var bortre änden för oss, för dagen (tror inte stranden egentligen slutar förrän man är tillbaka där man började (hmmm vad menar han med det tro ;-) slog vi ihäl några timmar med att bada (en sådär 25 grader i vattnet) och med fascination kika på alla surfare. Man kan tro att man ska vara ganska ensam som svensk på en beach på Hawaii men de första människorna jag pratar med visar sig vara två svenskor (svårt att inte ta till den gamla klyschan om att världen är bra liten).

Vi har förstås frossat på färsk ananas och druckit mango- och guava juice (rosa). Hann även med en cheesecake med färska jordgubbar och lite hawaiianskt kaffe på hemvägen från stranden. Kaffet är överraskande gott, inte det "lanket" som serveras i övriga USA utan betydligt mera stuns. Inte direkt någon espresso men helt okay.

Tillbaka på hotellet har vi duschat av oss salt och sand och "softar" lite innan vi tänkte ta en kvällstur med mat på någon av alla områdets restauranger. Tänkte först låta det bli McDonalds (hungern är inte riktigt på topp ännu efter resan) men just nu lutar det åt Sushi. Det finns en mycket av den varan och andra japanska restauranger här, bl.a. Kobe Stekhus.

För de som inte känner till vad det är så har de som specialitet att tillaga maten framför gästen och först efter att man godkänt råvarorna och serverar det berömda Kobe-köttet som kommer från nötdjur med särskilt mört kött p.g.a. att det är extremt marmorerat av ett "mört" fett. Tror att det får bli en tur dit på självaste femtioårs dagen. Kanske inte för att äta Kobe-stek. Kostar både en arm och ett ben...ett biffstycke kan kosta upp till runt 2000:- om det är från självaste Japan. Smakar fantastiskt om det är tillagat på rätt vis men knappast värt det. Som jag förstått så är orsaken till det extrema priset på äkta Kobe-stek att betesmark och foder är så mycket dyrare än i exempelvis USA (har själv endast ätit den varianten som föds upp i USA till ett betydligt humanare om än fortfarande dyrt pris).

Det får bli dagens blogg-inlägg från Hawaii. Får se om det blir något nytt i morgon och då med Elisabeth vid tangentbordet.

Aloha!